Idag besökte vi slummen Mathare och det var något av det jobbigaste jag har upplevt. Jag tror inte att jag är ensam om att känna så. Det var en helt annan känsla än i Kibera. Allting kändes mycket tyngre här.
Känslan kom så fort bussen körde in i området och förvärrades när vi klev av bussen. Alla blickar man fick, det går inte att beskriva. Just då ville jag bara komma därifrån. Vi gick igenom slummen för att ta oss till ett barnhem. Jag kunde verkligen inte förstå att det jag såg var barnens vardag. Utslagna människor intill vägarna, smuts, sjukdom.
När vi kom fram till barnhemmet brast det för många. Det var så lite utrymme för så många barn. Jag och Amanda satt inne i ett rum med fyra kvinnor och en liten bebis. Rummet var kanske hälften så stort som mitt rum och de bodde 16 personer därinne. Ingen elektricitet, inget rinnande vatten och ont om mat. Det är så orättvist. Det går verkligen inte att få in i huvudet att världen är så orättvis eller varför den är det. Varför ska vi ha så mycket som vi inte ens behöver när dem inte ens har mat? Det gör mig så jävla arg.
Kommentera