projectkenya.blogg.se

Idag besökte vi ett barnfängelse i Kibete. Eller enligt de så är det inte ett fängelse men med tanke på att barnen inte får gå ut och måste ha en rättegång för att bli fria så är det precis vad det är, ett fängelse. Vi började med att framföra vår föreställning. Det verkade uppskattas av barnen för de satt hela tiden och tittade och jag kunde även se några leenden. Efteråt dansade vi med barnen och det uppskattades verkligen! De skrattade och dansade allt vad de orkade. Jag stod och dansade tillsammans med en flicka som troligitvis hade något from av handikapp, hon var väldigt försiktig och höll mig hårt i handen. Att få se hur hon gick från att nästan stå stilla till att dansa och skratta var underbart.

 

Sedan satte vi oss ner tillsammans med barnen och pratade. Det var lite svårt att prata med dem eftersom att många inte kunde engelska men vi försökte så gott vi kunde. Pojken jag pratade mest med hade väldigt mycket frågor om Sverige och var väldigt pratglad. Däremot när jag började ställa frågor som ”varför är du här?”, ”när får du komma hem?” osv. så slocknade något i hans ögon. Han blev genast tystare och det gjorde ont att se. Han berättade att hans mamma hade skickat in honom till stan, troligtvis för att tigga och han hittade inte hem igen. Därför sitter han nu i fängelset sedan en månad tillbaka.

 

Det värsta är att alla som arbetar där bygger upp en extrem fasad när vi kommer. Vi har egentligen ingen aning om hur det egentligen är. Pojken jag pratade med sa att de fick massor av mat medan andra sa att de ibland inte fick mat på två dagar. Många var antagligen för rädda för att säga hur det verkligen ser ut bakom stängda dörrar. Jag ville skrika ut till alla som jobbade där att de skulle sluta ljuga, att vi ser. Vi ser hur rädda barnen är. Vi ser igenom er fasad.